Greenpeace-tiden

Jag var anställd som en av kampanjledarna i Sverige från hösten 1986 t o m december 1987 – ca 1,5 år. Greenpeace ville vid denna tid göra en stor satsning i Sverige för att värva ytterligare medlemmar. Organisationen seglade i stark medvind över hela världen och hade fått maximal uppmärksamhet efter det franska attentatet – ett år innan jag anställdes – mot Greenpeace flaggskepp Rainbow Warrior i Auckland i Nya Zeeland. Greenpeace´s fotograf Fernando Pereira dödades, Frankrikes försvarsminister Charles Hernu tvingades att avgå och de politiska konsekvenserna var betydande. Medlemsantalet växte efter detta till över 200 000 betalande medlemmar bara i Sverige och man var på väg att bli större än SNF Svenska Naturskyddsföreningen.

Beluga-kampanjen

Vi var ett stort gäng som skulle organisera och genomföra denna första stora Sverige-kampanj – som fick arbetsnamnet Beluga – efter det fartyg som skulle vara ”verktyg” för att få medialt genomslag. Kampanjens mål var att få fler medlemmar och donationer genom att lyfta fram allvarliga föroreningar av svenska vattendrag, framförallt utsläppen av svårnedbrytbara syntetiska kemiska substanser från kommunala avlopp och industrier – inte minst klorerade ämnen från skogsindustrin.

Vi satte upp mål, exakt vad vi ville uppnå vid varje ”nedslag”. Vi trimmade alla argument och budskap till max. Vi förenklade alla resonemang. Vi gick igenom vilka nyckelpersoner vi måsta prata med både före, under och efter kampanjen. Allt för att få de resultat som vi ville.

Vad uppnådde vi ?

En kommentar från en tidigare kollega på en länsstyrelse som vi passerade under vår färd genom Sverige med Beluga bet sig fast hos mig. ”Ni har uppnått mer på en vecka än vad vi gjort under 10 år!” Vad han menade var att vi lyckats få ett genomslag hos allmänhet och beslutsfattare för hur viktigt det var att skydda våra vattendrag – både sjöar, floder och hav – från giftiga, svårnedbrytbara och anrikningsbara ämnen.

Greenpeace arbete är opinionsbildande och syftar till att få fler att förstå vad som håller på att hända med miljön i olika avseenden. Organisationen kan själv inte vidta några direkta åtgärder. Avsikten är i första hand att få politiker och andra beslutsfattare inom näringsliv och myndigheter att ta nya beslut i en mer hållbar riktning – t ex att förbjuda vissa miljöfarliga utsläpp, sätta upp hårdare gränsvärden eller ändra viss lagstiftning. En av de största framgångarna är att skogsindustrin i Skandinavien avvecklade klorblekningen av pappersmassa som orsakade utsläppen av klorerade ämnen i hav och vattendrag, vilket i sig orsakade förödande konsekvenser för många vattenlevande organismer.

Viktiga resultat från Beluga-kampanjen var:

–        En diskussion på högsta politiska nivå att snabba på avvecklingen av giftiga, svårnedbrytbara och anrikningsbara kemikalier som troligen bidragit till Sveriges pådrivande roll i kemikaliefrågor inom EU

–        Vi tog kål på myten om att kommunala avlopp bara består av ”vanlig skit”, urin och matrester

–        Vi initierade ett arbete över hela landet med att försöka få ett renare avloppsslam i kommunernas reningsverk

–        Flera stora massaindustri-företag påskyndade sitt arbete med att få bort klorerade utsläpp

–        En kemisk industri vid Göta Älv, som är Göteborgs vattentäkt, stängdes

Det är svårt att mäta alla resultat av Beluga-kampanjen men jag kommer ihåg att många dörrar öppnades för en dialog om vad man kan och borde göra åt många av miljögiftsproblemen. Många ”vaknade” efter våra ibland spektakulära och tuffa aktioner dessa hektiska veckor under maj-juni 1987. Vi blev inbjudna till och fick träffa högt uppsatta beslutsfattare inom Industriförbundet, Miljödepartementet, Kommunförbundet  m fl organisationer. Jag minns speciellt mötet med miljöminister Birgitta Dahl, som gärna ville lyssna på våra synpunkter om hur man skulle kunna minska kemikaliebelastningen i samhället.

Internationellt arbete

Den största nyttan med Greenpeace är att man parallellt med lokala aktioner även arbetar internationellt. Där deltog jag vid några tillfällen i samband med internationella konferenser i Helsingfors och London. I Helsingfors träffade vi en svensk politiker på ”uppåtgående” i samband med Nordiska Rådets möte: Carl Bildt. Han lyssnade tyvärr inte så mycket på oss vid detta tillfälle. Men vi fick många andra värdefulla kontakter. Jag förstod då vikten av s k ”lobby-arbete”, dvs att på ”nära håll” prata med och påverka beslutsfattare. Personer som i många fall med ett ”penseldrag” skulle kunna göra skillnad, åstadkomma kraftfulla förändringar som är omöjliga för enskilda personer eller vanliga medborgare att åstadkomma.

Ett annat exempel: På en pub i London träffade vi Tysklands dåvarande miljöminister Klaus Töpfer. Vi bjöd honom på en ”pint” öl och fick honom att under en halvtimma lyssna på argument för att stoppa den vansinniga valjakten som då pågick – och som fortfarande till stor del pågår.

Greenpeace internationella arbete innebär att de på mycket kort tid kan agera för att uppmärksamma ett allvarligt miljöproblem – varsomhelst i världen – utan att någon hinner stoppa aktionen med hjälp av lobby-arbete eller på annat sätt. Den senaste aktionen i Ryssland där man visar på vad som händer i norra Ishavet med Gazproms exploatering av olje- och gasfyndigheter är ett exempel.

Sorti

I slutet av december 1987 blev jag uppringd av dåvarande miljöminister Birgitta Dahl som frågade om jag var intresserad av att bli ledare för ett stort miljöprojekt med syftet att ”rensa luften” i den då mycket omdebatterade ”smog-staden” Göteborg. Hon visste vad jag skulle svara. Samtalet hade förberetts i flera månader av ministerns närmaste medarbetare – ”sakkunniga” som det kallades – Peter Larsson och Michael Mattson. Jag tackade naturligtvis ja. Responsen i media och i ”Miljösverige” blev mycket stor. ”Miljöministern går till Greenpeace för att få något gjort” blev en av många rubriker. Generaldirektören för Naturvårdsverket – Valfrid Paulsson – gick i taket. ”Varför i helvete kommer hon inte till mig ?” var hans budskap. Många på Greenpeace blev besvikna och kallade mig för en svikare. Själv såg jag en jättechans att inifrån etablissemanget påverka utvecklingen i en mer hållbar riktning. Mer om allt detta under rubriken ”Miljöprojekt Göteborg”.