Reflexioner om hållbar utveckling

I ena vågskålen ligger en lång rad tunga, nedslående fakta om att det mesta går åt fel håll. I den andra ligger mängder av enskilda exempel på vilka positiva saker som ändå görs. Det jag tycker är märkligt är att trender och flera resonemang är nästan identiska med debatter och diskussioner för flera decennier sedan. Mest slående är det på kemikaliesidan. Även när det gäller biologisk mångfald, fisket i haven, det totala resurstrycket på jordklotet m m känns trender och debatter igen. Man frågar sig: hur mycket bevis och fakta behövs för att utvecklingen ska förändras ? Dvs hur mycket krävs och vad för att vi människor – såväl vanliga medborgare som beslutsfattare i politik och näringsliv – ska våga ta nya steg i en riktning som är klart mer hållbar ? Vi har kunskaperna, vi har de ekonomiska möjligheterna och erforderlig kompetens. Men vad händer ?

Men det är trots allt stor skillnad mot för 40 år sedan. Då var problemen inte erkända på det sätt som de är idag. Då var det bara miljörörelsen och ett antal forskare som var medvetna och slog larm om olika saker. Idag har i stort sett varje land ett miljö- och energiprogram samt ett miljödepartement. Sedan den tiden har ett enormt stort antal kommunala och industriella reningsverk byggts ut – både i Sverige, Europa och andra världsdelar. Medborgare och företag i många länder har börjat källsortera sitt avfall. Vi har minskat och i stort sett eliminerat ett av de största miljöproblemen de senaste decennierna – försurningen i Europa – genom att minska utsläppen av svavel från kolkraftverk och industrier. Men fortfarande kvarstår problemet mellan ekonomi, miljö och sociala frågor. Tänk bara på finans- resp miljöministern här i Sverige. Detta i sin tur hänger ihop med att vi är så beroende av dagens ekonomiska system och den s k tillväxten – som ännu är långt ifrån ekologiskt och socialt hållbar. Vi har ännu inte hittat – hur mycket har vi försökt ? – något alternativ till dagens kortsiktigt ekonomiska system.

Jag upplever att det händer mer inom näringsliv, enskilda kommuner och regioner än inom de nationella regeringarna – med vissa få undantag. Om man lyssnar på den retorik och de presentationer som ständigt görs av företag, kommuner m fl – så får man ett ganska positivt intryck av utvecklingen, speciellt i norra Europa. Och inte minst i Sverige och de skandinaviska länderna. Många har satt upp mycket ambitiösa mål för sin verksamhet, kommuner ska bli fossilfria, företag ska uppnå noll-utsläpp. Även i länder som Kina händer mycket positivt. Under 2012 byggde man t ex ut mer vindkrafts-effekt än vad landet har i total kärnkraftskapacitet. Självklart vet ledarna i Kina och många andra länder vilka problem vi står inför. Men de kan inte göra alltför mycket radikala insatser eftersom det skulle minska utrymmet för materiell tillväxt för alltför många grupper. Flertalet människor saknar mat för dagen och social trygghet. Kina – liksom andra utvecklingsländer vill komma ikapp oss i väst först.

Det finns i dagsläget hur många bra, spännande och positiva ”hållbarhets-exempel” som helst bland företag, industribranscher, kommuner och regioner som jag stött på de senaste 20 åren. Företag vill använda förnybar energi, kemiindustrier och oljebolag vill börja utnyttja förnybara råvaror, fordonstillverkare vill leverera klimatneutrala fordon, energiföretag vill leverera förnybar energi, kommuner vill bygga hållbara stadsdelar och återanvända så mycket avfall som möjligt. Även utanför Sverige. I Kalifornien, Seattle, South Carolina, Shanghai, Sydafrika, Holland, England, Tyskland, Frankrike, Danmark, Norge, Finland och Indien – som jag sett med egna ögon. Tänk om ledande beslutsfattare inom regeringar och globala företag kunde ha samma glöd som enskilda lokala projektledare och ”sätta ihop” alla dessa initiativ till helhetsgrepp – inom olika problemområden ! Det saknar jag ! Med alla de goda exempel som redan finns borde det vara möjligt att sätta ihop styrmedel och regler som stöttar alla dessa fantastiska initiativ på ett betydligt mer offensivt sätt ! Varför vågar inte fler beslutsfattare hjälpa till med detta ? Och varför vågar man inte sticka ut hakan ”om man har motvind” och eventuellt offra sin karriär ? Det finns exempel på borgmästare – i Curitiba i Brasilien – och politiker – i Seattle – som tagit djärva och framsynta beslut och samtidigt riskerat sin framtid. Eller är det så enkelt som att man är rädd att förlora röster/väljare eller bli avsatt av sin bolagsstyrelse ?

Jag ser det som en förutsättning att vi enskilda människor är med och drar vårt strå till stacken genom att leva så hållbart som vi orkar – källsortera, köpa miljö- och klimatmärkta produkter, undvika onödiga bilresor, åka kollektivt eller cykla så mycket som möjligt m m. Och att vi lär oss att uppskatta mer av sådant som mindre resursförbrukande typ upplevelser, umgänge, vetande, musik, litteratur, kultur och liknande. Men – det viktigaste är att vi röstar på politiker som vill skapa ett hållbart samhälle – eftersom det är de stora övergripande besluten om lagar, regler, infrastruktur i form av energi- och trafiksystem m m, som är helt avgörande för framtiden. Och här tycker jag det finns en mycket viktig faktor. Om inte det finns opinion och medborgerlig förankring för olika hållbarhetssatsningar – ja, då är vi riktigt illa ute. Det betyder att ett ”opinionsarbete” – i form av debatt, information och möten – är av största vikt. Fler och fler måste bli medvetna om utvecklingen och vad som kan göras. Annars vågar varken politiker elller ”marknaden” satsa på något nytt.

En tjänsteman i en myndighet vågar i regel bara göra och föreslå det som han/hon vet att chefen tycker är OK. Samma gäller i regel alla högre chefer i myndigheter, företag och organisationer visavi sina överordnade politiker och styrelseledamöter. Alltså ”toppen” bestämmer för det mesta dagordningen och var ribban ska ligga. Tack och lov finns det undantag och det paradoxala är att det mesta kommer ”underifrån” – ofta i en symbios mellan djärva tjänstemän/experter/forskare och beslutsfattare i ”toppen”.

Man måste skapa win-win för tillräckligt många starka och kompetenta aktörer – för att komma vidare. Det är relativt lätt när det gäller tekniska lösningar, betydligt svårare när det gäller biologisk mångfald och utrotningshotade arter.

Ett annat problem är att så få orkar ha en överblick över alla problemen. Det verkar många gånger som politik och opinion endast förmår ha engagemang i en fråga i taget- se bara på klimatfrågan som skjuter kemikaliefrågan och utrotningshotade arter i skymundan. Vi kommer härmed in på den ”organisatoriska” frågan. Det saknas tillräckligt starka och kompententa globala organisationer. FN med sina organisationer har i stort sett förlorat sin roll efter Köpenhamnsmötet 2008. Många sätter nu sin tillit till andra former av ”överenskommelser” mellan regioner, städer, länder och globala företag.

Bush d ä startade kriget mot Irak med enorma kostnader och resurser. Hur vågade han ? Han kände folkets stöd i USA. En liknande insats för att rädda planeten och klimatet borde väl definitivt vara helt klart tänk- och genomförbar ?

En annan och mer trolig variant är att enskilda regioner, städer, länder och globala och enskilda företag successivt samarbetar och samordnar sina insatser via ”affärsmässiga” uppgörelser – som innebär nya jobb, mindre fattigdom och mer harmoniska människor.

Kommentera gällande "Reflexioner om hållbar utveckling"

Lämna en kommentar

Din e-post kommer inte publiceras.


*